top of page

12 paranoida män - ”The Thing” gör upp med den destruktiva manligheten

Drygt fyrtio år efter premiären behåller John Carpenters kultklassiker ”The Thing” fortfarande sin relevans. Här ställs en grupp isolerade män mot en närapå oövervinnelig fiende. Förutom skräcken och effekterna bjuder filmen också på en studie i manlig destruktivitet.


”Cheating bitch”, muttrar MacReady i en inledande scen. De hårda orden riktas mot hans schackdator, som han precis har förlorat mot. I nästa ögonblick tömmer han sitt whiskyglas i en lucka i datorn. Det sprakar och gnistrar. Med denna handling förstör han ett av sina få medel till tidsfördriv permanent. Men hellre det än att acceptera nederlaget.


Filmen ”The thing” blev sågad när den hade premiär 1982. Denna ruggiga och deprimerande berättelse fann inget gillande hos biopubliken och kritikerna, som föredrog Steven Spielbergs familjevänliga utomjording i ”E.T.” framför Carpenters illasinnade monster. DN:s Eva af Geijerstam kallade den för ”trött och tom skräck” och motsatte sig särskilt filmens cynism. Sedan dess har den dock fått sin upprättelse, blivit kultförklarad och varit en inspirationskälla för senare filmskapare som Quentin Tarantino och Guillermo del Toro.


Filmen, som baseras på John W Campbells novell ”Who goes there?” från 1938, utspelar sig på en amerikansk forskningsstation på Antarktis, dit filmens hjälte MacReady (Kurt Russell) anländer tillsammans med elva andra män. I närheten har några aningslösa norrmän hittat en organism från yttre rymden begravd i isen – en organism som när den tinat upp visat sig inte bara fortfarande vara vid liv, utan också vara extremt våldsam och infektiös. När den dyker upp hos amerikanerna innebär det starten för dagar av infernalisk skräck, särskilt som organismen har förmågan att ta över och perfekt imitera andra varelser. Snart vet ingen längre vem som är mänsklig eller inte. Och paranoian sprider sig.


Filmens ensemble består – med undantag för schackdatorns kvinnliga röst i början – enbart av män. Skälet som Carpenter själv anger är att han ville slippa hantera könsaspekten, slippa överväga romantiska förvecklingar eller könspolitiska ställningstaganden. Även förlagan innehåller uteslutande manliga karaktärer. Novellisten Campbell fick visserligen rådet från en redaktör att introducera kvinnor för att göra berättelsen mer intressant, men han avstod med hänvisning till att det inte skulle kännas realistiskt att ha med kvinnor i en sådan miljö.


Campbells skäl är vid det här laget förlegat, och man kan tycka vad man vill om Carpenters – som regissör går det naturligtvis att undvika romantik och könspolitik om man så skulle vilja, även om både män och kvinnor är med i ensemblen. Men i de två andra filmatiseringarna av berättelsen har man gått i precis de fällor som Carpenter ville kringgå. I Christian Nybys och Howard Hawks ”The thing from another world” (1951) medför den unga kvinnans närvaro föga förvånande en romantisk sidoberättelse. Och Matthijs van Heijningens ”The Thing” från 2011 lider av könspolitiska klyschor: i denna hybrid mellan prequel och nyinspelning får vi följa händelserna ur de aningslösa norrmännens perspektiv, och den kvinnliga huvudpersonen måste kämpa inte bara för sin överlevnad utan också för att bli trodd och respekterad i en mansdominerad värld.


Carpenters ambition att undvika varje distraktion från paranoian och skräcken gör att filmen blir en studie i maskulinitet, i synnerhet en destruktiv och – för att använda en mer modern term – toxisk sådan. När varelsen uppenbarat sig i lägret växer misstänksamheten männen emellan förståeligt nog, men stämningen tycks ha varit dålig redan innan hotet dyker upp. I början av filmen sköter var och en sig själv, roar sig med egna nöjen, läser böcker, lyssnar på musik eller – som MacReady – hittar sin underhållning i dator- eller flipperspel. Relationerna mellan männen tycks ytliga och livlösa. Även när några av dem ägnar sig åt mer sociala tidsfördriv, som att spela kort eller pingis med varandra, görs det under återhållsamma former. Det hörs inga skratt, sker inga samtal, finns ingen värme.


I stället ges tittaren flera exempel på irritation, misstro och gliringar inom gruppen. Radiooperatören får återkommande kritik för att han inte lyckas få kontakt med någon (och snäser gärna tillbaka). Kocken ignorerar uppmaningarna om att sänka sin musik för att låta den skottskadade meteorologen vila ostört. Hundvårdaren får en åthutning för att han låter en hund gå lös inomhus. Sammanslutningen hänger i en skör tråd. Inte undra på att den fallerar totalt när väl krisen kommer.


I den tidigare filmatiseringen ”The thing from another world” – liksom i Howard Hawks västernfilmer, som varit en av Carpenters stora inspirationskällor – är det männens kamratanda, broderskap och samarbetsförmåga som låter dem segra över situationen. Även i Campbells novell blir männens samarbete avgörande i kampen mot rymdvarelsen. Men i Carpenters version är det de mindre tilltalande aspekterna av maskulinitet som dominerar. Varje man är isolerad och ensam – vi får inte veta någonting om deras personliga historia eller känsloliv, ingen anförtror sig åt någon annan – och MacReady är den mest isolerade av dem alla. Det vi vet är bara att han gillar att dricka sprit, spela schack och hålla sig för sig själv. Som lägrets helikopterpilot tillhör han inte forskarnas gemenskap och är den enda som huserar i en egen stuga frånskild huvudbyggnaden.


Före varelsens ankomst är männen där för att utföra sin plikt, göra sitt jobb, inget mer. Efteråt är det var man för sig själv i kampen för överlevnad. Vi ser prov på våld och aggression, misstänksamhet och själviskhet, men det ges inget utrymme för sentimentalitet eller kamratskap. När varelsens infektiösa natur blir känd ger kemisten Fuchs det uttryckliga rådet att alla fortsättningsvis bör sköta sin egen mathantering och bara äta från konserver. Den ökade isoleringen riskerar dock bara att göra männen än mer sårbara för varelsens attacker.


Rymdvarelsen själv representerar maskulinitetens mest destruktiva form. Dess natur är primitiv hänsynslöshet, den sprider lidande och död omkring sig, våldför sig på allt annat levande och tycks enbart sträva efter makt och dominans. Inför detta hot står männen handfallna och drabbas av inte bara rädslan för att vara omgivna av monster, utan också för att själva vara ett monster utan att veta om det. I novellen uttrycker kocken Kinner denna rädsla väl: ”Skulle jag veta om jag var ett monster? Herregud, jag kanske redan är ett monster.” Detta speglar den relation som män i vår samtid har till sin destruktiva potential. Varje man växer upp med vetskapen om att män ligger bakom så gott som alla världens våldsbrott och sexualbrott. Vem som helst – även våra kollegor, vänner och bekanta – kan vara en förtäckt våldtäktsman, kvinnomisshandlare eller manschauvinist. Det går inte att se det på någons yttre. Än mer skrämmande är att veta att detta också gäller en själv. Skulle jag veta om jag hade det i mig att vara ett monster?


Lägrets biolog, Blair, är den av männen som med sina obduktioner, reflektioner och datorsimuleringar snart får störst insikt om varelsens natur. Hans försprång i kunskap övergår i självdestruktivitet när han i ett försök att förhindra varelsen från att sprida sig till befolkade delar av världen bestämmer sig för att sabotera alla fordon, förstöra all radioutrustning och döda alla slädhundar. Först långt senare kommer de andra att inse det han har insett – att de är chanslösa mot varelsen.


Blair blir en fiende till gruppen och måste övermannas och låsas in för att hindras från att åsamka mer skada. Men även gruppens ledare, MacReady, dryper av självdestruktivitet och hade i de flesta andra sammanhang – yrkesmässiga eller privata – betraktats som oaktsam, för att inte säga direkt livsfarlig. John Carpenter visar att till och med den toxiska maskuliniteten kan komma till sin rätt. MacReady är inget snille, ingen vetenskapsman. Han ska föreställa den enkla, lite reserverade men starka hjälte som står i bakgrunden till dess att en ledare behövs. Men den tendens till självdestruktivitet som han ger prov på när han i sitt infall i början förstör schackdatorn bär han med sig under resten av berättelsen. Av en händelse råkar den bli till hans fördel.


När resten av männen för en tid är övertygade om att MacReady tagits över av varelsen och måste dödas, är det återigen hans självdestruktivitet som ger honom övertaget. Beväpnad med ett knippe dynamit och en tänd fackla hotar han att spränga hela lägret i luften om de försöker något – och vi vet att han menar det. I slutet, när han sedan länge bevisat sin mänsklighet för de andra och återfått deras förtroende, ser han ändå till att sätta lägret i lågor och spränga det i bitar för att stoppa varelsen från att vinna. Det är nästan som om andra omständigheter inte spelar någon roll – lägret skall förstöras. Visserligen innebär det en dödsdom för de män som fortfarande är vid liv, men förhoppningsvis också för varelsen. ”Vi kommer inte komma härifrån levande”, konstaterar han innan de skrider till verket med sina molotovcocktails, ”men det kommer inte heller den där saken”.


Det sista meningsutbytet mellan de två enda överlevarna Childs och MacReady tillhör filmhistoriens mest minnesvärda och nattsvarta. Forskningslägret har vid det laget reducerats till aska och brinnande bråte, det är sjuttio minusgrader och ingen hjälp är på väg. ”Hur ska vi klara oss?”, frågar Childs. ”Det kanske vi inte borde”, svarar MacReady. De är ensamma och utelämnade till sina öden. Det finns inga ljusglimtar, inget hopp. Deras enda tröst finner de i en halv flaska whisky. I slutändan är den stoiska och ensamma mannen oförmögen att vinna. MacReady har i mötet med sin överman återigen bara lyckats undvika ett nederlag. Med destruktiviteten som enda arsenal är det kanske det bästa man kan hoppas på.



(Publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter, 26 januari 2023. Omslagsbild titelbild från "The thing".)

Comments


Commenting has been turned off.
bottom of page