top of page
  • Thomas Wedérus

”Ligg ner, Herr President” – Om flykten från Ryssland och kampen bakom uppsättningen

Först efter att ha flytt från Ryssland till Armenien kunde Aleksej Gajlit och Oksana Nekritova sätta upp sin kontroversiella komedi. Men inte utan komplikationer. En pjäs på temat Putin och Navalnyj skulle visa sig vara uppseendeväckande även för myndigheterna i Armenien.


Jag stämmer träff med regissören Aleksej Gajlit och manusförfattaren Oksana Nekritova på ett litet café i närheten av Republikens plats i Jerevan för att prata om deras pjäs som hade premiär i december. Oksana fick idén till pjäsen i augusti 2020 när oppositionsledaren och aktivisten Aleksej Navalnyj blev förgiftad med nervgiftet novitjok. Navalnyj fördes snabbt till sjukhuset i Omsk i sydvästra Sibirien där han behandlades och försattes i medicinsk koma.


– När jag hörde om det här tänkte jag direkt på all uppståndelse som det måste innebära för sjukhuset. Personalen var knappast van vid den här sortens drama, och nu var de plötsligt i händelsernas centrum. Min nästa tanke var: vad skulle hända om det i stället för Navalnyj var Rysslands president som en dag rullades in på sjukhuset?, säger Oksana Nekritova.


Resultatet blev ”Ligg ner, Herr President”, en absurd komedi som utspelar sig på ett sjukhus i en provinsstad där ena dagen är den andra lik. Det är samma gamla läkare som går sina ronder, samma sjuksköterskor, samma vaktmästare och samma återkommande patienter. Tillvaron blir dock en helt annan när den medvetslösa presidenten kommer in, med ett par agenter hack i häl som försöker diktera över läkarnas behandling.


Oksana blev snabbt klar med manuset under hösten 2020, men problemet var vad hon skulle göra med det. Hon visste att pjäsen var för kontroversiell för att den skulle låtas sättas upp i Ryssland, men testade ändå att skicka det till flera festivaler och teatrar runtom i landet.


– Det var lönlöst. En teaterfestival uppmärksammade visserligen manuset men sade att det inte ens skulle gå att ordna en offentlig läsning av det, ämnet var alldeles för provokativt, säger Oksana Nekritova.


Själva tycker Oksana och Aleksej att pjäsen är relativt harmlös och att det är svårt att se vad som är så kontroversiellt med den. Visserligen är det Rysslands president som ligger i koma i stället för Navalnyj, förgiftad av sin egen underrättelsetjänst, och visserligen dör han i slutet. Men Putin nämns inte vid namn i berättelsen, och det framkommer ingen egentlig kritik mot honom. I stället handlar det om det nuvarande politiska systemet i Ryssland, menar Aleksej Gajlit. Ett system som förmodligen kommer överleva både Putin och hans efterföljare.


– I pjäsen dör presidenten, och någon vid hans sida blir näst på tur att ta över ämbetet. Även han faller snart offer för systemet och dödas, varpå nästa person blir president. Sen fortsätter det bara så, i en absurd evighetscykel, säger Aleksej Gajlit.


Det är just detta som är duons budskap med berättelsen, att om en politisk ledare, likt Putin, skapar ett system som tillåts verka utanför lagen och mörda oliktänkande och förgifta oppositionsledare kommer det förr eller senare drabba ledaren själv. Presidenten har skapat medlen för sin egen undergång, menar Aleksej Gajlit.


– Det är som karma, att det man ger får man till slut själv tillbaka. Behandlar man folket väl och med respekt får man detsamma tillbaka, men behandlar man dem grymt och laglöst finns det heller ingenting som skyddar en från att gå samma öde till mötes, säger Aleksej Gajlit.


Oksana invänder:


– Fast inte riktigt. Det skiljer sig från karma eftersom detta handlar om politiska strukturer och system. System som blir autonoma och som, om skaparen bakom dem skulle hota deras existens, har förmågan att bita tillbaka.


Aleksej och Oksana kom till Armenien under hösten 2022. Redan när invasionen av Ukraina inleddes den 24 februari hade de börjat överväga att flytta ifrån Ryssland, men hoppet om att kriget skulle bli kortvarigt gjorde att de dröjde sig kvar över sommaren. Snart innebar dock mobiliseringen och de ökande klyftorna mellan människorna i Moskva att det inte längre gick att stanna.


– Hade jag stannat kvar skulle jag tvingas välja mellan att gå ut i krig eller hamna i fängelse. Men det handlade också om att stämningen blivit alltmer spänd. Man kan kanske tänka att kriget är långt ifrån Ryssland, men det pågår också mitt i Moskva, inom familjer och vänskapskretsar. Antingen är man för kriget eller så är man emot, vilket mer och mer får människor att vända sig emot varandra, säger Aleksej Gajlit och fortsätter:


– Att vara i Ryssland nu är som att vara i Tyskland 1939. Det är absurt att det kan hända igen, att krig fortfarande kan ske och att det fortfarande finns de som stöttar invasioner av det här slaget.

När Aleksej och Oksana väl hade bestämt sig för att flytta var nästa steg att välja vart. Det lättaste vore att välja ett land där de skulle klara sig på det ryska språket, någonstans där de skulle känna sig någorlunda välkomna och vara bekanta med kulturen. De övervägde Kazakstan och Georgien, men när Aleksej fick höra från vännen och sedermera producenten Sergej Selikov att de kunde sätta upp pjäsen på en teater i Jerevan föll lotten på Armenien.


Men trots att Armenien är långt mer demokratiskt och öppet än både Ryssland och sina grannar Turkiet, Azerbajdzjan och Iran var det inte helt okomplicerad att sätta upp pjäsen. Efter att ha klistrat upp affischer runtom i stan och börjat med biljettförsäljningen kraschade pjäsens hemsida, berättar Aleksej.


– Jag ringde webbhotellet, men de sade att ansvaret inte låg på dem utan att de hade blivit beordrade av säkerhetspolisen att stänga ner den. Och snart fick Sergej besök av två agenter, vilket är perfekt ironi eftersom det är just två agenter som dyker upp i pjäsen också, säger Aleksej med ett skratt.


Sergej blev under en halvtimme utfrågad om anledningarna till hans vistelse i Armenien och om hans åsikter om Putin och Navalnyj. Därefter tackade agenterna för sig, förmodligen för att de insåg att produktionen inte innebar något reellt hot. Ett artigt bemötande i jämförelse med polisen och säkerhetstjänsten i Ryssland, menar Aleksej.


– I Ryssland hade man väntat sig slag och sparkar och att kastas i häktet. Så även om det var lite av en överraskning att se att pjäsen tydligen kan ses som kontroversiell även här, och att Armenien och Ryssland på så sätt kanske inte är så olika som man kan tro, så är bemötandet här förstås mycket bättre och mer civiliserat.


Även om biljettförsäljningen blev lidande efter hemsidans nedstängning fick pjäsen en lyckad premiär den 17 december. Farhågan var att föreställningen skulle bli avbruten eller att elen skulle brytas till teatern, men den kunde fortlöpa utan incidenter. Dock skulle produktionen komma att dra till sig myndigheternas uppmärksamhet ännu en gång. Aleksej berättar att han och några skådespelare från produktionen stoppats av polisen bara dagen innan vår intervju när de var ute i Jerevan för att marknadsföra pjäsen.


– Det vi gjorde var att låta två av sköterskorna från pjäsen rulla omkring presidenten liggande på en sjukhussäng. När det kom förbipasserande reste han sig och delade ut flygblad för pjäsen. Folk verkade gilla det, skrattade när de såg dem, tog bilder. Men till slut stötte vi på några poliser som förbjöd oss från att fortsätta med hänvisning till att folk kunde bli skrämda, säger Aleksej.

Oksana frågar mig om de hade tillåtits marknadsföra pjäsen på detta sätt i Europa eller om polisen hade ingripit där också. Vi kommer in på en diskussion om den senaste tidens koranbränningar i Sverige och idén om yttrandefrihet. Oksana säger skämtsamt att det kanske är dit de borde flytta. Men än vore det inte aktuellt.


– Jag tror att i och med intresset för Ryssland på sistone så skulle säkert pjäsen vara av intresse i Europa också, men vi tänker att vi börjar med att sätta upp den i Georgien senare i mars, säger Oksana.


Hittills har pjäsen tagits emot väl av publiken i Armenien, även om många ryssar i exil om något verkar vilja att den ska vara mer provokativ.


– Det är lite lustigt hur den anses för kontroversiell i Ryssland och här anses den inte kontroversiell nog av den ryska publiken. Det räcker inte med att presidenten dör, många vill se honom våndas och lida också. De vill få utlopp för sin hämndlystnad, säger Oksana.


Aleksej och Oksana berättar att det just nu är svårt att sia om framtiden, vart de kommer flytta härnäst och hur länge de kommer stanna. Tanken är att följa jobbmöjligheterna, fortsätta sätta upp pjäsen runtom i regionen så länge de får ett bra gensvar och kan sälja tillräckligt med biljetter. Men en sak är de säkra på – att åka tillbaka till Ryssland är inget alternativ.


– Det kommer förmodligen inte vara aktuellt på länge. Inte så länge kriget pågår, säger Aleksej.


När jag går på föreställningen av pjäsen i slutet av februari är teatern så gott som fullsatt. En man utklädd till döden, med lien i högsta hugg, går omkring i salongen och lockar till sig skratt och uppmärksamhet innan föreställningen drar i gång. Eftersom jag inte behärskar ryska förstår jag inte mer av pjäsen än det uppenbara. Vid ett tillfälle dör presidenten – vars namn aldrig nämns men som alla förstår är Putin – på sin sjukhussäng. Han drar ett sista andetag och hjärtat stannar. I salongen är det tyst, ingen tycks reagera. Först i sista scenen när presidenten desperat försöker kravla upp ur helvetets nio kretsar innan en FSB-agent trycker ner honom i djupet igen jublar publiken. För exilryssarna i salongen räcker det inte med hans död. De vill se honom våndas.



Omslagsbild: Maria Bludova

留言


留言功能已關閉。
bottom of page