Avgångstiden har passerat, men bussen står fortfarande still. I stället går flyglarmet. Vi passagerare väntar på att vi ska börja röra oss. Sirenerna stressar.
En dov explosion hörs i fjärran. Omedelbart därefter en starkare, närmare, följt av ytterligare en explosion som låter starkt nog för att ha kunnat ske på samma parkeringsplats där vi står. Vi ser ingenting. Klockan närmar sig midnatt, det är mörkt utanför och lamporna i bussen är på.
Flickan i sätet bredvid mig, kanske 14 år, gråter. Hennes pappa som är där för att vinka av henne ströstar henne. Någon annan längre fram i bussen gråter också.
Tårarna är nära för mig med. Skälen är bortom introspektion, bortom språkets och intellektets gränser, bortom medvetna och rationella resonemang. Jag känner det bara. Sorgen är en förkroppsligad sorg. Explosionerna skakar mig i grunden. Någon försöker döda oss, är nära att lyckas, kommer kanske lyckas. Bomberna faller. Kanske är detta mitt sista andetag.
När dörrarna slår igen rycker flickan bredvid mig till. Hon vinkar till sin pappa utanför. Vi börjar åka samtidigt som jag läser på Telegram att flera mopeder är på väg mot Kiev. Det är vad vissa kallar drönarna. De låter som mopeder i skyn.
Chauffören säger i högtalarna att det är Putins fel att vi är sena men att han ska försöka ta oss till den polska gränsen enligt tidschemat. Mikrofonen stängs av. Hans röst ersätts av en radiokanal som spelar lättsam jazz. Någon gråter fortfarande längre fram i bussen.
Vi passerar stadsgränsen, lämnar Kiev och mopederna bakom oss. Till tonerna av jazzmusik.
Комментарии