Extraversion och introversion skapades av Carl Jung 1921 och är fortfarande aktuella begrepp. Men kontrasten mellan de ursprungliga och dagens begrepp är stor. I dag är de humanistiskt utarmade skuggor av Jungs ursprungliga tanke och speglar en allmän trend inom psykologin.
Carl Gustav Jung lanserade termerna extravert och introvert i verket Psychologische Typen 1921. Han utvecklar där ett ramverk för psykologisk typologi som förutom detta motsatspar består av de fyra funktionerna förnimmelse, intuition, tanke och känsla. Dessa termer och denna personlighetsindelning, skriver Jung i boken, är lika godtyckligt valda som väderstrecken på en kompass. Vi hade kunnat ge väderstrecken helt andra namn, hade kunnat rotera dem si och så många grader i relation till varandra och ändå ha ett lika oumbärligt navigationsverktyg. Det spelar egentligen ingen roll vilken av jordens magnetiska poler vi bestämmer oss för att ha som referenspunkt eller att vi bestämt att väderstrecken ska heta just nord, syd, väst och öst. På samma sätt är Jungs termer godtyckliga men tjänar ändå sitt syfte att vägleda oss, ge oss den hjälp vi behöver för att kunna orientera oss i våra liv och navigera på våra psykologiska resor.
Det är de två typerna extravert och introvert som står i fokus och ägnas den största delen av Psychologische Typen. Det är också de som, till skillnad från Jungs fyra funktioner, har överlevt tidens tand och lyckats befästa sig inom psykologin. De är i dag väl vedertagna både i vardagligt tal och bland psykologer och forskare, och ingår i den mest accepterade personlighetsmodellen, den så kallade femfaktorteorin. Att extraversion och introversion har överlevt övergången från den unga och trevande psykologiska disciplinen – kantad av villospår och lättvindiga teorier – i början av 1900-talet till den kvantitativa, empiriska vetenskap som psykologin utgör i dag förefaller vid en första anblick anmärkningsvärt. Andra jungianska innovationer som människans skugga, det kollektivt omedvetna, anima och animus, har sedan länge klassats som inaktuella – om de någonsin varit aktuella – och uteslutits från psykologins huvudfåra. Vill man i dag läsa jungiansk psykologi på högskolenivå går det visserligen att göra, men bara vid ett enda lärosäte, Högskolan i Gävle, vilket dessutom sker under premissen att ämnet klassas som religionsvetenskap – inte psykologi.
Tittar man närmare på Jungs beskrivning av extraversion och introversion och jämför med dagens definition framträder dock en tydlig kontrast. Det finns inte mycket jungianskt kvar i begreppen, och humanismen i dem har utarmats dramatiskt. Extraversion och introversion har reducerats till mätbara och kliniskt isolerade beståndsdelar av människan. Definitionen har förenklats. Extraversion betraktas i regel och helt enkelt som tendensen att söka mänskligt sällskap och få energi av att vara bland andra personer. Introvert innebär motsatsen och representerar den andra extremen i extraversionskalan.
Den uppenbara fördelen med denna förenkling och snäva definition är att vi har bättre förutsättningar för att forska på dessa personlighetsaspekter, undersöka hur distribueringen av introversion och extraversion ser ut i samhället, ta reda på hur de fungerar och vad de egentligen innebär. På så sätt vet vi i dag mycket mer om Jungs personlighetstyper än han själv gjorde under sin levnadstid, vilket också är hur vetenskapen ska fungera – den ska vara progressiv och bygga på tidigare forskningsfynd. Men, som sagt, detta har skett på bekostnad av humanismen. Redan i stavningen märks ett avvikande från Jungs idéer. Jung stavade det extraversion, en självklarhet för honom eftersom ordet kommer från latinets extra – utanför, och versio – vändning, det vill säga utåtvändhet. Numera stavas det, åtminstone i Sverige, oftare extroversion – en stavning som förmodligen uppkommit för att extro upplevs som mer konsekvent ihop med intro i introversion.
Men den viktiga skillnaden är den historia som begreppen bär på. I Jungs ursprungliga beskrivning bygger begreppen på en omsorgsfullt uppmålad och rik historisk grund. Av de 600 sidor som Psychologische Typen består av ägnar Jung de första drygt 300 åt att behandla de idéhistoriska, mytologiska och litterära idéer som inspirerat till eller liknar hans nya psykologiska typer. Han bygger upp en humanistisk grund som sträcker sig ända tillbaka till kyrkofäderna och teologerna Origenes och Tertullianus liv och gärningar i början av den kristna tideräkningen. Han går igenom dikotomier som lagts fram av tänkare före honom inte bara inom filosofi utan också inom poesi, estetik och politik. Han jämför och diskuterar, tar upp likheter och skillnader, väger sina termer mot deras. Han gör kopplingar till Nietzsches apolloniska och dionysiska motsatspar, Carl Spittelers Prometheus och Epithemeus och Wilhelm Ostwalds biografiska indelning av klassiska och romantiska typer. Han diskuterar sina begrepp i relation till dikotomier som idealism och materialism, optimism och pessimism, monism och pluralism och antikens humoralpatologi med det sangviniska, det koleriska, det melankoliska och det flegmatiska temperamentet.
Uppdelningar av det här slaget, visar han, genomsyrar människans kultur, oavsett vilken tid och plats vi undersöker. Hans iakttagelser begränsas inte bara till västerländska idéer – även om det är dem han är mest bekant med – han tar även med exempel från österländsk filosofi, allt från hinduismens brahman och atman till daoismen och Lao Zis tankar. Till exempel argumenterar han för att det indiska religionsutövandet i grunden är introvert eftersom dess fokus är det inre själslivet – att jämföra med kristendomen som är extravert och förutsätter ett yttre objekt i kärleken till ens nästa. Allt går att koppla till extraversion och introversion.
Han berättar om Goethes idé om diastole och systole som beskriver hur två motsatta livskrafter svarar för inte bara hjärtats pumpcykel utan också våra själsliga liv. Vi alternerar mellan att å ena sidan expandera, hävda oss själva och söka oss utåt och att å andra sidan konsolidera, dra oss tillbaka, reflektera, slappna av. Parallellerna till extraversion och introversion är tydliga. Diastole, utvidgningen, motsvarar extraversion. Systole, sammandragningen, motsvarar introversion. Likt Goethe betonar Jung samspelet mellan de två extremerna inom individen – att vara extravert innebär bara att denna attityd är dominant och mest utvecklad av de två, men det betyder inte nödvändigtvis en fullständig avsaknad av introverta drag. Det finns heller ingen värdeskillnad mellan de två ytterligheterna, lika lite som att det skulle finnas det mellan hjärtmuskelns rörelser eller vår utandning och inandning.
Jung bygger även vidare på Friedrich Schillers uppdelning av naiva och sentimentala diktare, känd från essän Über naive und sentimentalische Dichtung från 1795–1796. Schiller menade att varje diktare antingen hör till de naiva eller till de sentimentala, även om tillhörigheten kan ändras från det ena till det andra inom eller mellan verk. Den naiva diktarens skrivande är självklart och omedelbart, resultatet av en känslostyrd sanning. Det är en naturlig och nästintill automatisk process, ett flöde i nuet. För den sentimentala diktaren är skrivandet i stället orienterat kring idén, kring tanke och abstraktion. Skrivandet är mer raffinerat, utstuderat och behöver inte förankras i det verkliga. Jung vidgar Schillers begrepp till att gälla alla människor, inte bara diktare, och vidhåller att den naiva mekanismen motsvaras av den extraverta personlighetstypen och den sentimentala av den introverta.
I Psychologische Typen växer undan för undan en uppdelning av attityder gentemot objektet. Den extraverta människan ser världen genom objektet och värdesätter relationen till objektet högre än subjektet och det egna själslivet. Som extravert skapar du och upptäcker dig själv i relationen till den andre, till objektet. Du uttrycker dig själv utåt, mot omgivningen och objektet, reagerar automatiskt utåt och trivs därför i sociala sammanhang och kan heller inte hjälpa att ge uttryck för din personlighet. Hela din orientering är mot saker och människor utanför dig själv. Själva din identitet ligger i relationen till objektet. Faran för den extraverta är att bli för upptagen och uppslukad av objektet, vardagen och verkligheten.
Hos den introverta, å andra sidan, dominerar subjektet och idén. Denna personlighetstyp riskerar i stället att förlora sig själv i abstraktioner och idévärlden, driva för långt ifrån objektet och det konkreta. Fokus hos den introverta typen ligger på den egna tankevärlden, på det abstrakta, på tankarna och känslorna i sig själva, på subjektet. Relationen till objektet kommer inte automatiskt utan först i ett andra steg, vilket gör att det sociala inte upplevs lika naturligt. Den extraverta kan inte hjälpa att uttrycka sig utåt, och den introverta kan i stället inte hjälpa att uttrycka sig inåt – den interna dialogen sker automatiskt, med eller utan inblandning av det externa. Det är alltså enligt Jung inte bara en fråga om hur man hanterar mänskliga relationer utan om hur man hanterar objektet, vilket kan exemplifieras lika väl med livlösa föremål eller verkligheten i stort som med människor.
Psykologins utveckling de senaste hundra åren har skett med naturvetenskapen – vetenskapen par excellence – som förebild. Den psykologiska vetenskapsgrenen har gått från några få intellektuella tänkares teorier, oetiska experiment och bristande metodologi till ett mer moget och precist forskningsfält där objektivitet, reliabilitet, validitet och replikerbarhet är ledorden. Samtidigt har de humanistiska och existentiella värden som utgör essensen av människan i det närmaste helt förpassats till andra discipliner och anses inte längre ha någon plats inom psykologin.
Psykologin är inte längre läran om människans själsliga liv eftersom det själsliga livet har fragmenterats och tilldelats varsin isolerad vetenskapsgren. Historia och idéhistoria, kultur och konst, andlighet och teologi – varje aspekt av människan har en egen vetenskap utanför psykologin. Med andra ord: psykologin är i dag läran om en snävt avgränsad del av människans själsliv, och risken är att vi glömmer bort allt det andra som definierar oss mer eller lika mycket. Psykologin kan på ett tillförlitligt sätt mäta och kategorisera, diagnosticera och patologisera, men kan inte svara på frågan om hur ett liv bör levas, vad som är viktigt i livet, hur döden, friheten eller ansvaret ska bemötas – eller ens hur en psykiatrisk diagnos ska hanteras. Jung skriver redan i Psychologische Typen att vetenskapen tagit an extraverta kvaliteter – objekt och fakta värderas nu högre än idéer. Idéerna har tappat mark och de existentiella och humanistiska värdena försummas.
Strävan inom psykologin efter att objektivt mäta människan är inte utan sina förtjänster, men vi får inte glömma att människan inte existerar i ett vakuum. Det är inte bara det mätbara som är av värde. Enligt Jung är extraversion och introversion intimt förknippade med hela människans historia, hennes idéer, hennes strävan efter kunskap, skönhet och mening. Det är där begreppens styrka och rikedom ligger. Hans ursprungliga typologi må ha varit en godtyckligt utformad kompass, men den tjänade sitt syfte, visade var vi befann oss i relation till oss själva och mänsklighetens historia. I dag är extraversion och introversion visserligen väldefinierade och precisa punkter på en karta. Men det är en bristfällig karta utan referenspunkter eller kontext. Den säger ingenting om var vi befinner oss, vad vi lämnar bakom oss eller vart vi är på väg. Dagens extraversion och introversion hjälper oss inte längre att navigera.
Comments