top of page
  • Thomas Wedérus

Det fragmenterade jaget: Är vi våra känslor, tankar eller handlingar?

Det finns många påståenden om vilken av våra beståndsdelar som definierar oss och utgör vår egentliga kärna. Sådana påståenden kan ibland skänka fokus och göra livet lite mer lätthanterligt. Men att reducera individen till sina beståndsdelar är fortfarande just det - reducerande.


På veckouppslagen i min kalender står några bevingade ord i nedre högra hörnet. Citat från kända personer som ska erbjuda en slags visdom om livet. Oftast passerar de mig obemärkt förbi, men citatet häromveckan fångade min uppmärksamhet. ”Vi är inte det vi tänker, eller det vi säger, eller det vi känner. Vi är det vi gör.” Det säger Gordon Livingston, vars namn jag aldrig tidigare hört men som efter lite efterforskning visar sig vara en amerikansk psykiatriker och författare. Citatet är hämtat från hans bok Too Soon Old, Too Late Smart där han, baserat på sina kliniska erfarenheter, radar upp 30 levnadsråd – eller, som han kallar dem, sanningar.


”Vi är det vi gör” är sanning nummer två i boken. Med det menar han att det inte spelar någon roll hur mycket vi drömmer, planerar och vill om det inte mynnar ut i handling. Det spelar ingen roll hur många gånger jag intalar mig själv eller andra att jag ska börja träna, säga upp mig från jobbet jag inte trivs på eller ta itu med den där livsdrömmen som legat vilande i bakhuvudet hela mitt liv om jag ändå inte gör det. Det spelar ingen roll hur mycket jag bedyrar att jag älskar min partner eller mina vänner om mina handlingar tyder på motsatsen.


Vi kan bespara oss själva mycket besvikelse och lidande genom att bygga vår uppfattning om andra människor på deras tidigare handlingar, något som Livingston betonar är den bästa förutsägande faktorn för framtida beteenden. Förändring och utveckling kan inte ske utan handling. Vi är alltså det vi gör. Eller som Rachel Dawson uttrycker det i Christopher Nolans film Batman Begins när hon besviket ser hur Bruce Wayne, sin förmögenhet till trots, inte tycks vilja lyfta ett finger för att stoppa orättvisorna i Gotham: Det är inte vilka vi är innerst inne utan vad vi gör som definierar oss.


Mindfulness och kognitiv beteendeterapi präglas även de av devisen att man inte är sina tankar och känslor. Man har dem men är dem inte. Därmed kan du iaktta tankar och förnimmelser som dyker upp och passerar utan att fästa någon vikt vid dem. Inom buddhismen och zen-meditationen stryks begären, drömmarna och kroppen från det vi är. Jaget är enbart det medvetande som betraktar dessa sensationer från ett avstånd. Martin Ingvar, professor och hjärnforskare vid Karolinska institutet i Stockholm, har citerats säga ”Det är hjärnan som är den du är, resten är bara ett stativ”. Hjärnan rymmer våra minnen, vår personlighet och vårt medvetande. Det är där våra sinnesintryck bearbetas, det är där våra känslor och tankar skapas. Kroppen är bara ett praktiskt bihang som tillåter våra hjärnor att interagera med omvärlden och transporteras från en plats till en annan. Ett stativ. Inte den vi är.


Dessa påståenden om vad vi är och inte är har en sak gemensamt. De förenklar och reducerar människan till någonting mer greppbart. En sådan reduktion kan bidra med skärpa och fokus när vi behöver det. När jag fastnat i lättja och passivitet kan jag påminna mig själv om att det är vad jag gör som definierar mig, om det hjälper mig att bryta mitt mönster. När jag besväras av påträngande tankar kan jag meditera och påminna mig om att jag inte är mina tankar. När jag drabbas av depression kan jag betrakta tillståndet som någonting jag har och därmed öppna upp för en framtid då jag kan sluta ha den i stället för att se det som att jag är – och underförstått förblir – deprimerad. Vad vi än upplever som problematiskt i våra liv kan vi instrumentellt, i syfte att uppnå en viss effekt, välja ut vilka delar av oss som vi vill och inte vill identifiera oss med.


Inom vetenskapen görs samma reduktion av verkligheten när forskning ska göras tillgänglig och lättförstådd – ofta i metaforform. Studenter över hela världen har på biologilektionen fått lära sig att mitokondrier är kraftverk, gener är ritningar och cellerna är just celler – precis som fängelsets eller klostrets celler. Naturligtvis är inget av detta sant. Verkligheten är långt mer komplex. Gener till exempel kan visserligen liknas vid ritningar i vissa konceptuella avseenden, men forskning visar alltmer på deras plasticitet och interaktion med miljön – kvaliteter som går tvärt emot idén om en statisk och orubblig byggplan.


Verkligheten är till sin natur oreducerbar. Vi använder heuristik och metaforer för att närma oss den i vårt levda liv, göra den lätthanterlig och slippa överväldigas av motsägelser och osäkerhet. Att ta in och förstå världen på detaljnivå är varken nödvändigt eller möjligt. Men förenklingen sker till ett pris. Om generna är ritningar kan det föra tankarna till ett förutbestämt liv och förringa betydelsen av våra levnadsvanor och vår fria vilja. Och om vi fragmenterar oss själva, konstaterar att vi är våra handlingar eller vår hjärna, innebär det en risk att glömma hur rika och komplexa varelser vi faktiskt är.


Den existentiella psykoterapitraditionen vilar på uppfattningen om att varje individ är alla sina beståndsdelar – inklusive känslor, tankar och kropp. Själva ordet individ, som kommer från latinets ord för odelbar, vittnar om samma idé. Varje människa är en odelbar helhet. Det finns ingenting vare sig mer eller mindre jag över hjärnan eller resten av kroppen. Mina armar, ben, tunntarm och könsorgan är lika mycket jag som hjärnans frontallob, hippocampus och amygdala. Jag är varenda tanke som passerar mitt medvetande. Jag är ilskan som bubblar upp inom mig när jag stöter på orättvisor. Jag är sorgen, jag är glädjen.


Filosofen Martin Buber beskriver hur vi i mötet med andra människor riskerar att göra dem till objekt. I samma stund som jag plockar ut egenskaper hos den andra, ser henne som lång, snäll, pratsam eller tråkig stelnar hon till en uppsättning karaktärsdrag – hon blir statisk och livlös, ett ting. Människors tidigare beteende kan, som Livingston poängterar, mycket väl förutspå framtida beteende. Men Buber påminner oss om att den här formen av erfarenhet samtidigt är en fördom som hindrar oss från att vara öppna för människans potential och föränderliga natur. Att se en individ, oavsett om det är jag själv eller någon annan, som en ensam eller handfull egenskaper eller tendenser är att gå miste om det mänskliga. Att välja ut handlandet eller vilken annan aspekt som helst som det enda som spelar roll är att inskränka vårt varande, förminska oss själva.


Gordon Livingstons sanning nummer två är förstås egentligen ingen sanning alls. Den är en tumregel, en förenklad bild av verkligheten. Sådana kan vi visserligen behöva för att lättare navigera i livet, men om man vill närma sig sanningen behöver hans citat formuleras om. Göras berikande i stället för reducerande: Vi är inte bara våra ord, inte bara våra tankar, inte bara våra känslor – vi är också vad vi gör. Och precis allt annat också.

Commentaires


Les commentaires ont été désactivés.
bottom of page