Onlinevärlden har på ett par decennier fått företräde framför verkligheten. Vår persona på nätet, med dess utseende, värderingar och handlingar, väger tyngre än vår fysiska motsvarighet. Till följd har vi fått ett samhälle präglat av godhetssignalering, yta framför innehåll och framträdande framför essens – kort sagt Guy Debords skådespelssamhälle.
När jag häromdagen satt på tåget från Malmö till Stockholm hamnade jag bredvid en amerikansk kvinna på semester i Sverige. Under våra konversationer berättade hon om en märklig utveckling i sin hemstad New York. Inom loppet av ett par år har det dykt upp ett dussintal butiker som på alla sätt liknar vanliga spritbutiker men med den viktiga skillnaden att de bara säljer alkoholfria drycker. Allt från vin och öl till whisky och gin utan en enda procent alkohol. Även om detta i sig inte är särskilt anmärkningsvärt – i en stad med över 1 200 spritbutiker är det kanske snarare på tiden att det dyker upp några inriktade på alkoholfritt – så är förklaringen hon erbjöd mer intressant. Hon menade att yngre generationer dricker mindre alkohol nu på grund av rädslan för att göra bort sig eller tappa kontrollen och att detta sedan ska filmas av någon och läggas ut på sociala medier till allmän och evig beskådan. Risken finns alltid där – när man minst anar det kan man hamna på bild eller film, vilket gör att det gäller att ständigt vakta sin tunga och hålla sig inom ramarna för det som betraktas som acceptabelt beteende. Att dricka sig full har man alltså inte råd med eftersom det innebär att släppa garden och öppna för att agera på ett sätt eller släppa ut åsikter som inte är förenligt med normerna i den digitala världen. Därmed anpassar man sin verklighet efter den digitala och väljer att dricka alkoholfri sprit, vilket signalerar alkoholdrickandets gladlynthet utan att föra med sig några av dess risker.
I Sverige visar undersökningar att ungas alkoholkonsumtion ligger på en historiskt låg nivå och har minskat stadigt mellan åren 2000 och 2020. Bland niondeklassarna har medelkonsumtionen sjunkit från fyra liter alkohol till en liter per år, och någon ökad droganvändning som förklaring har inte kunnat påvisas. Enligt en undersökning från Ungdomsbarometern avstår var fjärde ungdom från alkohol – för tjejer är det var tredje – uttryckligen för att undvika att tappa kontrollen.
Trenden är densamma även på andra håll i världen. I Japan har drickandet minskat så pass kraftigt bland unga att myndigheter inlett kampanjer för att öka konsumtionen av inhemska alkoholhaltiga drycker och stärka ekonomin. Och i en undersökning från brittiska varumärkesutvecklarna Red Brick Road hävdade nästan hälften av de tillfrågade från generation z att onlinebilden av dem själva är ständigt i bakhuvudet när de går ut och socialiserar och dricker. En klar majoritet uppgav att det är viktigt att alltid vara i kontroll över alla livets aspekter.
Nu är det förstås inget fel i sig att unga i allt större utsträckning ratar alkohol, och det finns många potentiella anledningar bakom trenden – orsakssambandet tycks komplext. Men detta speglar ett generellt fenomen som präglar den uppkopplade världen – liksom Slavoj Žižeks sentens att vi i dag vill ha kaffe utan koffein, öl utan alkohol och love without falling, kärlek utan att falla, relationer utan de jobbiga bitarna som ansvar och sårbarhet. Kort sagt vill vi plocka inte så mycket russinen ur kakan som gröpa ur kakans innehåll, slänga det och nöja oss med kakans skal. Det räcker numera med det skenbara, idén om kakan, någonting vi visar upp för oss själva och andra och låtsas att det bär på ett innehåll. Därmed har skådespelssamhället blivit ett faktum.
Boven i dramat – onlinevärlden – må vara ny, men idén om ett skådespelssamhälle är det inte. Den franska filosofen Guy Debords klassiska verk La Société du spectacle från 1967 introducerar spektaklet, skådespelet, som koncept. Bokens inledande citat av Ludwig Feuerbach från Das Wesen des Christentums sätter tonen: ”Men i denna tid, i vilken man föredrar symbolen framför det som symboliseras, kopian framför originalet, representation framför verklighet, framträdande framför essens… anses sanning dåligt, och enbart illusion heligt.”
Debord menar att det autentiska livet i samhället har ersatts av representation, att människan i allt högre utsträckning drivs av att verka. Att signalera vissa kvaliteter, värderingar och ambitioner har fått ett egenvärde. Den ekonomiska och kapitalistiska dominansen över våra sociala liv innebar i ett första steg att driften att vara reducerades till att ha – det räckte inte längre att bara finnas till utan det krävdes ägodelar för att kunna förverkliga sig själv och uppfylla sin mänskliga potential. Nästa steg, som Debord menade skedde på 1920-talet och som vi ser än tydligare i dag, är övergången från att ha till att verka. Det spelar nu ingen roll längre vad man faktiskt har, varken när det gäller ägodelar eller personlighetsdrag, värderingar eller intellekt, erfarenheter eller kunskap. Det enda som betyder något är det som visas utåt, skalet, att verka rik, lycklig eller smart. Allt som tidigare har levts direkt har i skådespelssamhället reducerats till representation, och detta synsätt på livet genomsyrar samhällets alla domäner – från nyhetsmedia, annonsering och underhållning till mellanmänskliga möten och konversationer.
Detta blir än mer aktuellt i dag då onlinevärlden har expanderat på bekostnad av den verkliga världen. De generationer som växer upp med den uppkopplade världen ser den inte som en projektion av verkligheten utan som verkligheten själv, precis som fångarna i Platons grottliknelse från Staten ser de de ofullständiga avbildningarna av verklighetens föremål och människor som verkligheten själv. Det är representationen av verkligheten på grottväggen eller instagram som bär det verkliga värdet, vilket förklarar varför mobiltelefonen blivit en så oumbärlig följeslagare vid alla former av upplevelser. Mobilens kamera är det viktigaste instrumentet för att kunna skapa representationer av verkligheten, för att översätta sensationer, händelser och fenomen från den ena världen till den andra. Ingen middagsbjudning, fest, konsert eller vårpromenad kan fullt ut uppskattas utan att först översättas till en del av det digitala spektaklet.
Det som sker på nätet har alltså fått en större betydelse än det som sker utanför det, vilket inte är konstigt med tanke på hur stor del av våra vardagliga aktiviteter som sker via nätet och hur beständigt innehållet är. Enligt den amerikanska evolutionsbiologen Bret Weinstein har den digitala världen fått företräde framför den verkliga. För de som i tillräckligt tidig ålder och i tillräckligt hög grad kopplats upp till onlinevärlden är den inte längre bara ett bihang till den verkliga världen utan utgör den primära världen – i praktiken mer verklig än den verkliga. Personan på internet blir viktigare än våra fysiska handlingar och tillvaro. Det är viktigare att våra bilder på sociala medier visar ett aktivt och spännande liv än att faktiskt leva ett aktivt och spännande liv. Det är viktigare att signalera godhet än att handla gott. Det är viktigare att framstå som attraktiv än att faktiskt vara det. (South Park skildrade detta redan 2013 med avsnittet The Hobbit där tjejerna i skolan lär sig att de blir flerfaldigt mer populära bland pojkarna genom att lägga upp retuscherade bilder på sig själva på nätet. Hur de ser ut på riktigt visar sig vara sekundärt, det viktiga är deras representation på sociala medier.)
Följderna blir också den flytande tillvaro vi finner oss i nu där sanning, fakta och fasta värden förlorat betydelse. Verkligheten förväntas anta samma egenskaper och vara lika föränderlig som onlinevärlden där det går att ändra namn, kön och identitet med en knapptryckning. Samtidigt tolkas onlinevärldens ögonblicksbilder av moraliska snedsteg efter verklighetens principer, vilket gör att förlåtelse som fenomen inte kan existera. För att förlåta någons beteenden eller uttalanden behöver konceptet tid finnas, men i onlinevärlden där varje provokativ tweet och varje komprometterande foto sparas potentiellt för evigt blir även den moraliska överträdelsen evig. Därav uppkomsten av den så kallade cancelkulturen där det inte finns någon tydlig väg att gå för att sona sina brott och släppas tillbaka in från kylan.
Det finns heller ingen tydlig väg att gå för att vända utvecklingen. För det första finns det inget egenvärde i att vända utvecklingen eftersom samhället i sin essens är ett skådespelssamhälle. Det finns ingenting falskt eller manipulativt i att onlinevärlden fått företräde. Men de faror som Debord såg med det moderna kapitalistiska samhället kan tillämpas även i vår tid – varorna härskar över arbetarna och konsumenterna i stället för tvärtom, individen passiviseras och påtvingas en serie värden och ideal, och en falsk känsla av samhörighet och gemenskap sprider sig. Enligt Bret Weinstein kan den tid vi nu lever i ses som ett kulturellt inbördeskrig mellan de som ger företräde till onlinevärlden och de som ger företräde till den verkliga världen. Det är två världar med fundamentalt olika förutsättningar och kvaliteter som nu kolliderar, vilket innebär att båda genomgår en förändring och tvingas närma sig varandras egenskaper. Slutresultatet återstår att se. Men en sak är säker: spektaklet är här för att stanna.
Comments